WDM, eller våglängdsmultiplexering på svenska, är en teknik för att skicka flera optiska signaler samtidigt genom en fiber genom att ge varje signal sin egen våglängd. Det mångdubblar kapaciteten utan att nya fiberpar behöver läggas, och är en nyckelteknik inom fiberoptisk kommunikation.
Tekniken finns i två varianter: CWDM med grovt kanalavstånd och låg kostnad, och DWDM med tätt kanalavstånd, optisk förstärkning och kapacitet upp i terabit.
WDM, CWDM och DWDM förklarat
WDM
Wavelength Division Multiplexing: Principen med flera våglängder i samma fiber.
CWDM
Coarse WDM: Grovt kanalavstånd på 20 nm, upp till 18 kanaler, passiv utrustning och ingen förstärkning.
DWDM
Dense WDM: Tätt kanalavstånd på 0,4–0,8 nm, 40–96 kanaler eller fler, och signalerna kan förstärkas optiskt.
Hur fungerar WDM?
En WDM-förbindelse har en multiplexer i varje ände. I sändaränden samlar multiplexern signaler från flera källor, ger var och en sin egen våglängd och kopplar in dem på samma fiber. I mottagaränden gör demultiplexern det omvända: den skiljer våglängderna åt och skickar var och en vidare till rätt port.
Signalerna påverkar inte varandra så länge de ligger på var sin våglängd, och de kan ha helt olika hastighet och protokoll. Du kan köra 1 Gbit/s Ethernet, 32G Fibre Channel och 400 Gbit/s transport i samma fiber samtidigt.
Våglängderna placeras enligt ett fast rutnät från ITU-T, så att utrustning från olika leverantörer fungerar ihop. CWDM följer ITU-T G.694.2, DWDM följer ITU-T G.694.1.
Tekniken är särskilt viktig i optiska transportnät och WAN, där kapacitetsbehovet växer snabbare än tillgången på fiber. När optiska förstärkare kom på 1990-talet blev det möjligt att skicka många kanaler över mycket långa avstånd utan att omvandla signalen till elektrisk form på vägen.
Vilka komponenter ingår i ett WDM-system?
Ett CWDM-system kan bestå av två passiva boxar och ingenting mer. Ett DWDM-system för långa avstånd har flera lager.
| Mux och demux Slår ihop våglängderna på en fiber och skiljer dem åt igen. Passiva enheter utan ström, ofta monterade i ett vanligt rackskåp. | Transpondrar och transceivers Ger signalen rätt våglängd. Antingen som pluggbar optik (SFP, QSFP) i befintlig switch, eller som transponder i en egen WDM-plattform. |
| Optiska förstärkare EDFA förstärker alla våglängder i C-bandet samtidigt, utan att omvandla till elektrisk signal. Ramanförstärkning används på de längsta sträckorna. | ROADM och WSS Gör att du kan lägga till, ta ut och styra enskilda våglängder på en mellanstation utan att röra resten. Gör nätet omkonfigurerbart från programvara. |
| Dispersionskompensering Rättar till förvrängningen som byggs upp över avstånd. I moderna koherenta system görs detta till stor del digitalt i mottagaren. | Övervakning Egen servicekanal och optiska mätpunkter som larmar vid effektavvikelser, OSNR och fiberbrott innan användarna märker något. |
Historisk utveckling av WDM-system
De första WDM-systemen hade två kanaler, 1310 nm och 1550 nm. Sedan kom flerkanalssystem i 1550 nm-området, där fiberdämpningen är lägst.
Genombrottet kom med den optiska förstärkaren. Så länge varje signal måste omvandlas till elektrisk form och tillbaka för att förstärkas, kostade varje extra våglängd en egen uppsättning utrustning. EDFA förstärkte hela bandet på en gång, och då blev tät kanalpackning ekonomiskt intressant.
Nästa steg var koherent optik. Genom att använda både fas och amplitud i ljussignalen, och göra signalbehandlingen digitalt, gick kapaciteten per våglängd från 10 till 100, 400 och i dag 800 Gbit/s. Samtidigt försvann behovet av mycket av den fysiska kompenseringsutrustningen.
I dag delas WDM in i två huvudkategorier:
- CWDM (Coarse Wavelength Division Multiplexing)
- DWDM (Dense Wavelength Division Multiplexing)
CWDM: kostnadseffektiv överföring
CWDM är enkelt och kostnadseffektivt. Kanalerna ligger 20 nm från varandra, och det stora mellanrummet gör att lasrarna inte behöver temperaturstabiliseras.
- Upp till 18 kanaler i standarden, från 1271 till 1611 nm (ITU-T G.694.2)
- Kanalavstånd: 20 nm
- Räckvidd: typiskt 40–80 km
- Passiv utrustning utan ström, kylning eller konfiguration
- Kan inte förstärkas optiskt, eftersom kanalerna ligger utanför EDFA:ns arbetsområde
I praktiken används åtta eller sexton kanaler i de flesta installationer. Kanalerna mellan 1360 och 1460 nm kräver fiber utan vattentopp (G.652.D), vilket äldre fibersträckor inte alltid har.
CWDM passar bra i stadsnät, regionala nät och företagsnät där avstånden är korta och behovet är att få ut mer av fibern man redan hyr.
DWDM: förstärkt överföring för långa avstånd
DWDM packar våglängderna tätt i C-bandet, 1530 till 1565 nm, där de kan förstärkas optiskt. Tät packning kräver temperaturstabiliserade lasrar och mycket snävare toleranser.
- 40, 80 eller 96 kanaler är vanliga konfigurationer, beroende på kanalavstånd
- Kanalavstånd: 100 GHz (0,8 nm) eller 50 GHz (0,4 nm). Tätare i flexgrid-system
- Kan förstärkas med EDFA och nå flera tusen kilometer med förstärkare längs vägen
- Koherent optik ger 100, 400 och 800 Gbit/s per våglängd
- Flexgrid och superkanaler ger varje kanal den bredd den behöver i stället för ett fast rutnät
- L-bandet (1565–1625 nm) tas i bruk när C-bandet är fullt
DWDM används i internets stamnät, sammankoppling av datacenter, 5G-transport, kraft- och transportnät och på internationella fiberförbindelser.
CWDM eller DWDM: vad skiljer dem åt?
CWDM ger dig fler kanaler billigt över korta avstånd, medan DWDM ger dig många kanaler och lång räckvidd.
| CWDM | DWDM | |
|---|---|---|
| Kanalavstånd | 20 nm | 0,8 nm (100 GHz) eller 0,4 nm (50 GHz) |
| Antal kanaler | Upp till 18 | 40, 80, 96 och uppåt |
| Våglängdsområde | 1271–1611 nm | C-band 1530–1565 nm, L-band 1565–1625 nm |
| Optisk förstärkning | Nej | Ja, EDFA och Raman |
| Typisk räckvidd | 40–80 km | Från några tiotal km till flera tusen km |
| Kapacitet per kanal | Vanligen 1–25 Gbit/s | 100, 400 och 800 Gbit/s |
| Kostnad per kanal | Låg | Högre, men lägre per Gbit/s vid hög volym |
| Passar för | Stadsnät, företagsnät, korta sträckor | Transportnät, DCI, 5G-transport, stamnät |
När ska du välja DWDM framför CWDM?
Tre faktorer avgör oftast valet: avståndet, hur många tjänster du ska få fram, och var du räknar med att vara om fem år.
Är sträckan under 80 kilometer och du behöver en handfull kanaler är CWDM nästan alltid rätt. Utrustningen är passiv, tar liten plats och kan driftsättas utan en egen driftorganisation runt omkring.
Ska du längre än hundra kilometer, eller behöver du fler än sexton kanaler, är CWDM uteslutet och DWDM det enda alternativet. Detsamma gäller om du redan vet att 100 Gbit/s per kanal inte räcker länge, eller om du vill kunna styra enskilda våglängder från programvara i stället för att skicka ut folk på anläggningen.
Det finns ett mellansteg: CWDM-kanalen på 1530–1565 nm kan användas som bärare för ett helt DWDM-system. Då kan du börja med CWDM och utöka en enskild kanal till DWDM senare, utan att byta ut allt.
Passiv och aktiv WDM, och svart fiber
Passiv WDM är bara mux och demux i varje ände. Ingen ström, ingen konfiguration, ingen övervakning. Våglängderna skapas av pluggbar optik i de switchar eller routrar du redan har.
Aktiv WDM lägger till transpondrar, förstärkare och ett styrsystem. Då får du övervakning, larm, prestandadata och möjlighet att ändra nätet utan att åka ut. I gengäld är det ett system som ska driftas.
Båda förutsätter att du förfogar över fibern. Svart fiber är själva fiberparet utan utrustning eller tjänst. WDM är det du sätter på änden av den svarta fibern för att få ut mer än en förbindelse. De två är alltså inte alternativ till varandra, utan två lager i samma lösning.
DWDM: max kanaler och kapacitet
Räknestycket är antal kanaler gånger hastighet per kanal. Ett system med 50 GHz kanalavstånd i C-bandet ger runt 96 kanaler. Med 400 Gbit/s per kanal blir det strax under 40 Tbit/s på ett fiberpar.
Med 800 Gbit/s per våglängd och L-bandet därtill passerar man 100 Tbit/s på papperet. I praktiken begränsas det av sträckans längd, OSNR och hur mycket förstärkning signalen tål innan bruset tar över. Ju längre sträcka, desto lägre modulationsgrad måste du köra, och desto mindre kapacitet får du per kanal.
Värt att notera är också att kanalerna inte måste fyllas från dag ett. En typisk lösning börjar med två eller fyra våglängder på en plattform som är dimensionerad för åttio, och sedan driftsätts nya kanaler i takt med att behovet växer.
Fördelar med WDM-teknik
- Mer kapacitet utan ny fiber. Där grävning är dyr eller omöjlig är WDM ofta det enda realistiska alternativet
- Lägre kostnad per Gbit/s. Ett fiberpar bär det som annars hade krävt tiotals par
- Protokolloberoende. Ethernet, Fibre Channel, OTN och SDH kan ligga sida vid sida i samma fiber
- Stegvis tillväxt. Nya våglängder driftsätts en i taget, utan att befintliga tjänster påverkas
- Låg fördröjning. Signalen förblir optisk hela vägen, utan paketbehandling på vägen
- Inbyggd redundans. Skydd kan sättas upp på optisk nivå med omkoppling inom några tiotals millisekunder
Var används WDM i svenska nät?
Långa avstånd, många stadsnät och hög fibertäckning gör WDM särskilt aktuellt i Sverige.
- Sammankoppling av datacenter (DCI). Spegling mellan två platser kräver mycket kapacitet och låg fördröjning på samma gång
- 5G-transport. Basstationer och aggregeringspunkter kopplas ihop över befintlig fiber i stället för att bygga nytt
- Stadsnät och bredbandsutbyggare. Accessnätet matas från noder som delar fiber in mot kärnnätet
- Kraft och transport. Egna fibernät längs ledningar och vägar, där ny fiber i praktiken inte är ett alternativ
- Offentlig sektor och vård. Separata tjänster över samma fysiska infrastruktur, med krav på åtskillnad
Hur testar och driftsätter man ett WDM-nät?
Arbetet börjar med fibern. Fibersträckan mäts med OTDR för att kartlägga dämpning, skarvar och eventuella brott, och den totala effektbudgeten räknas ut innan något kopplas upp.
När systemet är i drift mäts varje kanal med optisk spektrumanalysator. Där ser man effektnivån per våglängd och OSNR, alltså hur mycket signalen ligger över brusgolvet. Är OSNR för lågt hjälper det inte att skruva upp effekten, för då ökar de olinjära effekterna i fibern i stället.
Till sist körs ett bitfels- och genomströmningstest över tid, gärna ett dygn eller mer, för att fånga temperaturberoende fel som inte syns vid en snabb kontroll. Grundvärdena från driftsättningen sparas, så att man senare kan se vad som har ändrats.
Sammanfattning
WDM gör att en fiber kan bära det som annars hade krävt många. CWDM löser det enkelt och prisvärt över korta avstånd. DWDM tar det vidare med tät kanalpackning, optisk förstärkning och kapacitet upp i terabit över tusentals kilometer.
Vill du veta vad WDM kan göra i ditt nät? Läs mer om WDM-lösningar från nLogic, eller se transceivers och WDM mux.
Vill du få ut mer av fibern?
Vi tittar på ditt nät och föreslår en WDM lösning som passar.